Suddiga landskap av Rain Stall på Emmagen Creek

Jag fick chansen att prata med Alec Rembratt, personen bakom Rain Stall som nyss släppt det magiska albumet Emmagen Creek. Blev helt knockad av ljudlandskapen och Alecs röst när jag först hörde albumet, och passade förstås på att fråga mer om de vägar som lett fram till det.

Jag blir verkligen indragen i de stämningar du skapar i låtarna på albumet, hur har din process sett ut när du skapat de här ljudlandskapen?

Jag tror jag gick in i processen med en ganska tydlig förhoppning om hur det skulle låta. Överlag började det mig och en gitarr, men allt eftersom att albumet började ta form lade vi till lager efter hand som låtarna tycktes behöva för att kännas kompletta. Sången spelades in lite sporadiskt under en längre tid tillsammans med Pebbles Hörberg, Petter Carlsson och Wilma Holmqvist. 

Trummor och slagverk satt jag och Joel Bengtsson en december-helg med. Vi lade trummor och slagverk i en cirkel på golvet och spelade i princip albumet från start till slut, med idéen om att försöka fånga någon form av kosmisk energi i rummet.

Jag har lyssnat en del på Loren Connors och blandad drone musik, så jag försökte dels imitera Connors, men försökte även att införliva en del kassett-looping för att komplettera allt konkret på albumet. Jag tror att det bidrog mycket till det suddiga och kusliga landskapet som omringar låtarna. Simon Christensson som mastrat albumet, har gjort ett bra jobb med att bevara de ursprungliga inspelningarna också, där det inte finslipats bortom igenkänning.

Och sättet du sjunger på, det nästan viskande, en mjuk intensitet som verkligen bidrar till de där stämningarna - hur landade du i att sjunga så?

Jag har definitivt spenderat många år med att sjunga från bröstet, men aldrig känt att jag lyckats uttrycka något nära och rått på det viset. Viskandet var något jag provade i hopp om att komma åt ett lite mer intimt uttryck, vilket till en början mest lät som bröligt fräsande eller som att någon försökt satir-sjunga som Elliot Smith. 

Jag vet inte, jag antar att jag bara fortsatte göra så tills jag inte behövde göra till mig längre. Därefter har nog kanterna rundats av lite och det är det känns bara som ett naturligt sätt för mig att sjunga känsloladdat.

Dina texter har en lite svårfångad aspekt som jag verkligen gillar: orden faller på ett sätt som har något gemensamt med en besvärjelse, det finns en rytm och en känsla av hur orden låter och passar ihop på ett nästan ofrånkomligt sätt. Hur går det till när du skriver texter? Vad känns viktigt för dig i den skrivprocessen? 

Det finns vissa låttexter som väldigt tydligt skrivits runt en melodi eller takt, jag är inte alls duktig på att välja ord utefter det receptet. Jag skriver nästan bara text ur kontext, en liten dikt här, en liten ordlek där. Sen brukar jag bara klippa och klistra ihop sånt som tycks passa ihop och sätta det i ett berättande kontext där meningen kan växa fram av sig själv.

Jag tror att de flesta har massor av saker om sig själva som är intressant och meningsfullt att skriva om, så jag bryr mig inte så mycket om hur speciell texten är. Det känns viktigare för mig att säga det på ett sätt som rimmar med känslor och tankar, lite så som ordspråk gör.

Slutligen, skulle du vilja dela med dig av tre tips från dig till oss? Det kan vara vad som helst från en låt du vill tipsa om till en livsstil, motståndshandling, efterrätt eller bok.

Maxine Funke - February, att göra dumplings med några vänner och att äga ett par cowboy-boots.